När man gör allting i sin makt för att ställa upp för sina vänner som betyder allt för en och när man själv känner att man behöver hjälp eller behöver någon att prata med så sitter man ensam i det tysta mörkrätt och undrar vad som gick fel!?!?

Att veta vad man ska bli när man blir stor är helt klart svårt att veta. För mig har det tagit 22 år innan man känner att det känns rätt!
Under gymnasie tiden så plugga man bara för man var tvungen och jag känner att det inte är en linje jag vill bygga mer på. (Samhällsprogrammet/ekonomi).
Nu ca 3 år efter studenten så har jag bestämt mig för att skola om mig. Ta en liten omväg igenom arbetslivet. Bättre sent än aldrig. Att ta tag i det och ha något och göra. Känna att livet lever. Börjar som sagt på botten igen, undersköterska blir jag till sommaren. Ett yrke som jag verkligen beundrar folk för som arbetar inom det. Ett toppen jobb som jag och många andra tycker att man ska ha mer betalt för ett sånt givande och tacksamt jobb man har. Men men tydligen så vill inte folket med högre makt det! Ta dem i röven rättare sagt!
Jag går sist terminen med inriktning av funktionshinder. En helt underbar del av vården. Att finnas där för en människa och man ser hur tacksamma dem blir, gör så att hjärtat slår dubbla slag. Mina speciella människor är guld värda. Dem ser allt bra från något litet. Helt fantastiskt! Att man inte klassas som normal i vårat samhälle är bedrövligt, jag anser att mina speciella människor har mer kärlek och omtanke att komma med än vi normala människor har.
Jag är så glad, känner verkligen att jag har hamnat rätt. Att jobba med människor som uppskattar den lilla hjälp vi ger som dem upplever som hur stort som helst. Är mer värt än pengar. Att kunna göra en människa glad och må bra är guld värt! Då mår jag bra och livet känns på topp :)

Synd att det inte är fler människor som kan se de och jobba med andra människor. Och ni som kan de beundrar jag och stöttar. Ni är grymma :)

Tjingeling.