Nu ligger det till så att jag säljer en lägenhet som jag ärvt av familjemedlem och den är alldeles för stor för mig! Och då har jag som sagt bestämt att jag vill sälja den till någon annan som behöver den mer än mig.
Jag är ingen mäklare eller något så jag tänker bara länka en länk direkt till hemsidan där den ligger så får ni läsa och kolla på bilder själva :) första lägenhetsvisningen är iaf rum i morgon. 31/7 och om jag inte minns fel så är andra visningen den 7/8. Hoppas ni blir intresserade :) lycka till !

Här har ni länken http://bertwig.capitex.se/objdesc.aspx?OBJGUID=45BC5QIMJLB994M6&OBJTYPE=CMBoLgh

När man gör allting i sin makt för att ställa upp för sina vänner som betyder allt för en och när man själv känner att man behöver hjälp eller behöver någon att prata med så sitter man ensam i det tysta mörkrätt och undrar vad som gick fel!?!?

Att veta vad man ska bli när man blir stor är helt klart svårt att veta. För mig har det tagit 22 år innan man känner att det känns rätt!
Under gymnasie tiden så plugga man bara för man var tvungen och jag känner att det inte är en linje jag vill bygga mer på. (Samhällsprogrammet/ekonomi).
Nu ca 3 år efter studenten så har jag bestämt mig för att skola om mig. Ta en liten omväg igenom arbetslivet. Bättre sent än aldrig. Att ta tag i det och ha något och göra. Känna att livet lever. Börjar som sagt på botten igen, undersköterska blir jag till sommaren. Ett yrke som jag verkligen beundrar folk för som arbetar inom det. Ett toppen jobb som jag och många andra tycker att man ska ha mer betalt för ett sånt givande och tacksamt jobb man har. Men men tydligen så vill inte folket med högre makt det! Ta dem i röven rättare sagt!
Jag går sist terminen med inriktning av funktionshinder. En helt underbar del av vården. Att finnas där för en människa och man ser hur tacksamma dem blir, gör så att hjärtat slår dubbla slag. Mina speciella människor är guld värda. Dem ser allt bra från något litet. Helt fantastiskt! Att man inte klassas som normal i vårat samhälle är bedrövligt, jag anser att mina speciella människor har mer kärlek och omtanke att komma med än vi normala människor har.
Jag är så glad, känner verkligen att jag har hamnat rätt. Att jobba med människor som uppskattar den lilla hjälp vi ger som dem upplever som hur stort som helst. Är mer värt än pengar. Att kunna göra en människa glad och må bra är guld värt! Då mår jag bra och livet känns på topp :)

Synd att det inte är fler människor som kan se de och jobba med andra människor. Och ni som kan de beundrar jag och stöttar. Ni är grymma :)

Tjingeling.

PANIK!!
Nu ligger det till så här att för 6månader sen så blev jag tillsammans med en helt underbar kille!
Han fyller 26 år nu i maj och jag har inte den blekaste aning vad jag ska ge honom! För det första är han kille, (supersvårt att i allmänhet hitta bra presenter annars).
Och för det andra så när jag frågar vad önskar du dig? Då får man till svar att jag har allt jag behöver. Vad är de för svar? Inte så att de blir lättare för mig och komma på något då :p
Han är en kille som älskar träning och fiske. Jag vet att han sagt till andra att han vill ha något till fisket och då vill inte jag oxå ge samma saker även fast de troligtvis inte blir samma ändå!
Man vill ju ändå ge något speciellt som betyder och ändå något som inte är skräp!
Så jag är extremt mottaglig för tips om någon människa med gott hjärta list och hjälpa till.

Tack på förhand!

Fredagen den 12/4 bestämmer jag och en vän att röja i dimman tsm med bandit rock på Harrys nattklubb!
Helt klart pepp som tusan, men inte lika mkt som min vän! Hon var som barn på nytt. Hur roligt som helst och se! ;)

Peppar kvällen med drinkmeny som bestod av moooskiiiiito och extra starka White Russian, hihi ( slurk, vi tar en till )

tjejfnitter och massa intressanta prata stunder och fler drinkar avnjutas. Runt 11.30 beger vi oss mot stadens party vimmel. Synd att det var ett tråkigt fuktigt kvinnoväder men som sagt inget stoppade oss. Tydligen så gjorde de för andra människor, inte lika mycket folk på Harrys som vi hade förväntat oss men mer plats för mig och min vän istället ;) Men för många så rasar ju världen under om det kommer lite regn på håret och de blir halvlockigt ;) ( ni tjejer får skaffa större partyväska så plattången får plats) hihiDiggar musiken och snackar med an massa trevliga människor hela kvällen. Och även snacka en hel del skit med bandit rock. Mycket trevliga faktiskt!Kvällen var helt sjukt kul, bättre kväll på länge. Tack min underbara vän för den kvällen. Glömmer vi inte ;) Tjolahopp nu ska jag jobba, ville bara dela med mig lite av den braiga kvällen åt svenska folket ;)Ciao!

Att ha Tillit, vara ärlig och trogen en vän är viktigt. En äkta vän bryter aldrig ett förtroende hur stort det än kan vara eller hur viktigt eller oviktigt det än är.

Varför säger alla människor att vi är vänner och skulle aldrig svika sin vän men senare gör man det ändå? Vad är meningen med att kalla personen för din vän? Gör du det för att få uppmärksam och bli populär? Lägg ner det! En dag kommer du stå där ensam utan en enda människa som bryr sig om dig. Varför? Jo du har svikit och missbrukat ett förtroende som är så lätt och göra men extremt svårt och vinna tillbaka.

Jag som en helt "vanlig" människa har även i unga dagar gjort mina tabbar och försakt mig i olika situationer. Många gånger ej med flit och andra av olika anledningar.
Jag har grubblat lite på det och förstår inte varför jag som människa lovar en annan människa att aldrig säga detta till någon eller ta upp detta ämne igen och missbrukat personens tillit och förtroende. Hur kan man vara så dum och korkad?!?
Vänner är dyrbara. Utan dem är man ingenting. Du hamnar i social deprission, får ångest och kanske till och med skapar en dålig ovana. Jag reflekterar inte detta kring mig utan vad som kan hända. Är man ensam och ingen och prata med eller att dela sitt liv med. Hur tror du att de skulle kännas? Inte så bra va?
En bättre vän hjälper dig i vått och torrt, finns där i alla situationer, lyssnar verkligen på vad du har att säga. Ljuger inte och behåller sitt förtroende som ni har skapat tillsammans. Ser till att personen vet att du finns där när personen behöver någon, dig!!! Men bäst av allt DU KAN VARA DIG SJÄLV och inte behövs låtsas att vara nån du inte är!

Åren i mitt liv har jag haft ett par vänner som jag trodde var min andra halva i så många år. Ju mer åren gick så kom många situationer upp som visade verkligen att denna vänskap var inte lika besvarad från personens sida som från min. Jag självklart blundade för detta år ut och år in och ljög för mig själv och stannade kvar. Idiotiskt jag vet men jag insåg inte de då tråkigt nog.

Att öppna upp sig totalt och ställa upp när som och vad som än händer och inte få någonting liknande tillbaka inte ens ett tack det är droppen. Hur kan man som människa framförallt som en "bättre vän" göra så? Och pricken över i:et är att personen kallar mig för en dålig vän som aldrig ställer upp?
Efter den kommentaren så såg jag verkligen svart framför mina ögon och bestämde mig direkt för att nu får de va nog och sa upp den dåliga vänskapen med detsamma!
Att leva med en sådan person i sitt liv är inte värt allt besvär. Man får inget tillbaka. Jag kräver ej mycket men ett leende eller ett tack gör stor skillnad.

Folk där ute som läser detta. Tänk igenom vad du har gjort för personen som du kallar din vän och sedan ser du vad du har fått tillbaka. Efter det så kanske du kan kalla det din vän!

Blunda inte. Se framåt! riktiga vänner är guld värda <3

Jag anser inte mitt liv perfekt och jag tycker heller ingen är perfekt. Hur vore det då? Rätt tråkigt faktiskt, enligt mig iallafall!

Alla människor på våran jord har alltid rätt till att tycka och tänka vad man vill. men hur folk uttrycker sig eller säger är annan sak. Jag blir faktiskt lite små ledsen av att veta att många personer säger en sak inför några och sedan när man skall säga vad man tycker och tänker öppet inför fler så fegar väldigt många ur och ljuger eller inte säger något. Varför?

Alla försöker sträva så mycket till och bli perfekt. men hur perfekt och lyckad blir man som människa om man ljuger eller inte säger vad man tycker och tänker? jag tycker iaf att det blir mer åt det hållet att man blir mindre perfekt?!?

I mina tidigare barndoms år har jag alltid varit en människa som inte sagt vad jag tycker, tänker och vill. jag var feg. feg för att sticka ut på något underligt konstigt sätt enligt alla andra! att bli den konstiga personen.

Ung och dum brukar det kallas när man var mindre. javisst var man det men det tycker inte jag man kan skylla på.

Vet ni vad? jag skiter fullständigt i vad andra tycker och tänker om mig för att jag försöker så gott jag kan att vara öppen och ärlig med vad jag tycker och tänker. sen så har jag INTE alltid rätt. men då får man faktiskt tänka om vad man precis har sagt och be om ursäkt och ändra sin åsikt. bättre än att ljuga iallafall.

Jag tycker bara att folk borde öppna ögonen och vara den person man vill vara. och inte va rädd för det. stå på dig och skit i dem som inte tycker detsamma. Finns alltid en andra halva som håller med dig.

Va stark!  

Jag vaknade av en dröm jag hade inatt!

Jag vaknade hastigt upp mitt i natten. vad kunde klockan ha varit? skulle tippa på 02.30 tiden. Av denna dröm att jag skulle ta och skaffa mig en blogg för att kunna skriva ner allt som berör och händer i mitt liv och tankar. jag kände att det var nått som kunde vara viktigt för mig. varför? det vet jag inte. en magkänsla som jag fick.

Klarvaken som jag var just då i sängen började sakta men smått fundera på mitt upplägg jag skulle ha när jag skriver detta. men vem tusan planera sin framtid så långt i förväg när ingen kan se in i framtiden och säga till mig hur allting kommer sluta?!?

Försökte så gott jag kunde att släppa denna tanke och somna om för jag som en ung studerande kvinna behöver mina timmars sömn för att både kropp och skäl skall kunna fungera morgonen därpå. när jag vaknade kunde jag inte släppa tanken på detta med en blogg!

Jag har aldrig någonsin i mitt liv sen första dagen detta sätt att kommunicera på uppfanns att just jag skulle kunna skriva ner saker och få de intressant? jag har aldrig ens i mina barndomsår skrivit dagböcker. visserligen "mina vänner" som var populärt på 90-talet som jag då är född. Men jag anser dock inte att de räknas, hihi.

Eftersom jag tidigare ej haft intresse för själva skriv konsten så är jag ingen direkt toppen skrivare men hoppas att det glädjer fler än bara för mitt egna syfte. Jag tänkte iallafall ge detta ett ärligt försök!

Önska mig lycka till så får vi se vad framtiden bär av    Kramisar på er alla där ute som försöker och lyckas..